Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
127
SJUTTONDE KAPITLET

»Nå, George Jackson, känner ni Shepherdons?»

»Nej — de' namnet har jag aldrig hört.»

»Såå. Ja det kan då vara sant och inte sant. — Passa på nu allesammans. — Kom fram, George Jackson — men det är ingen brådska — gå mycket långsamt. Om ni har någon med er, så säg åt honom, att han stannar där han är, för om han tittar fram, får han sig en kula genom kroppen. Si så — kom nu! Men gå långsamt, säger jag. Skjut opp dörren själv — men bara så pass mycket, att ni kan tränga er in — hör ni det!»

Jag brådskade inte, och jag hade inte kunnat det heller, om jag hade velat. Jag tog ett steg då och ett steg då, och det hördes inte ett enda ljud, utom att jag tyckte, att jag hörde, huru mitt hjärta slog. Hundarna voro nu lika tysta och stilla som människorna, men de följde mig tätt i hälarna. När jag kom fram till förstugubron, som bestod av tre stockar, hörde jag, huru de vredo omkring nyckeln i låset på dörren och drogo ifrån riglar och bommar. Jag lade handen på dörren och sköt upp den sakta, en liten bit om sänder, tills någon sade:

»Si så där — det där är nog! — Stick in huvudet nu !»

Jag gjorde det, men jag trodde nästan att de skulle hugga av mig det med detsamma.

Ljuset stod på golvet, och där stodo de alla och tittade på mig, och jag tittade på dem en bra lång stund. Där funnos tre stora karlar, som höllo sina bössor riktade mot mig, och det riktigt klack till i mig, ska' jag säga; den äldste var gråhårig och kunde vara så där en sextio år, och de andra två trettio år eller kanske något mer — alla tre vackra, ståtliga karlar; och så var det en gammal gråhårig fru med ett det allra raraste ansikte, och bakom henne stodo två unga kvinnor, som jag inte riktigt kunde se. Den gamle herrn sade:

»Såå! — Jag tror att det har sin riktighet. Kom in!»

Så snart jag hade kommit in. låste den gamle herrn