Bob var äldst och därnäst kom Tom — resliga, vackra karlar båda två, bredaxlade och brunhyllta, och långt, svart hår hade de och svarta ögon. De voro klädda i vita linnekläder från topp till tå liksom gamle herrn och buro bredskyggiga panamahattar.
Så var det fröken Charlotte; hon var tjugufem år och lång och stolt och ståtlig, men så god och snäll som någon, om hon bara inte blev förargad; men när hon blev det, hade hon ett par ögon, som riktigt kunde komma en att darra på manschetterna liksom för faderns. Hon var vacker.
Det var hennes syster. fröken Sophia, också, men det var på ett annat sätt. Hon var så mild och god som en duva, och hon var bara tjugu år.
Varenda en hade sin nigger till uppassare — Buck också. Min nigger hade riktiga latdagar, då jag inte var van att någon passade upp mig, men Bucks nigger han fick gno minsann.
Detta var allt, som nu fanns kvar av familjen; det hade varit flera medlemmar av den, tre söner till, men de hade blivit dödade, och så Emmelina, som dog.
Gamle herrn var ägare till en mängd gårdar och över ett hundra niggrer. Ibland kunde det komma till oss en hel hop folk, alla till häst, och de hade haft att rida sina tio à femton mil, och de stannade en fem, sex dar, och då var det bara fråga om nöjen och festligheter än här och än där och ute på floden och dans och utflykter i skogen om dagarna och baler inom hus om kvällarna. De främmande voro för det mesta släktingar till familjen. Männen hade alla sina bössor med sig. Det var riktigt fint och förnämt folk allihopa, ska' jag säga er.
Det fanns också en annan förnäm släkt där i närheten — fem eller sex familjer — och de flesta av dem hette Shepherdson. De voro lika bildade och högättade och rika och förnäma som Grangerfordarna. Shepherdsons och Grangerfords begagnade samma ångbåtsbrygga,
