»Den där gubben måste ha varit en riktigt feg stackare, tycker då jag för min del.»
»Feg han! Nej, de' var då en förbaskad lögn. Ingen ä' feg av Shepherdsons, inte en enda av dem. Å för resten ä' de' ingen av Grangerfordarna, som ä' feg heller. Kan du tänka, att den där gubben en dag höll stånd en hel timme mot tre Grangerfordar å lämnade slagfältet som segrare. De voro alla fyra till häst, men han satt av hästen och gick bakom en liten vedstapel å höll hästen framför sig för att skydda sig mot kulorna; men Grangerfordarna satt kvar på sina hästar dom å galopperade runt omkring gubben å peppra' på honom allt va' dom kunde. Både han å hästen tog sig hem själva, fastän de' va' hål i hål i dem som i ett såll, förstås, men Grangerfordarna måste dom forsla hem, å en av dom var död, å en annan dog da'n därpå. Nej, du, min gosse, ska' man leta efter fega stackare, så inte ska' man söla bort tiden me' att leta dom hos Shepherdsons, för dom uppfostrar inte några av de' slaget.»
Söndagen därpå foro vi alla till kyrkan — det var omkring tre mil — och vi voro alla till häst. Männen hade sina bössor med sig — Buck också — in i kyrkan och ställde dem mellan knäna eller reste dem mot väggen, så de skulle vara nära till hands. Och Shepherdsons gjorde på samma sätt. Det var en förskräckligt tarvlig predikan — bara om broderlig kärlek och en hel mängd annat så'nt där skräp, men varenda en sa' ändå, att det var en mycket bra predikan, och alla talade om den på hemvägen och pratade en hel mängd om tro och goda gärningar och om den fria nåden och om prestdinationen[1] och jag vet inte allt, så jag tyckte det var en av de svåraste söndagar jag hade haft i hela mitt liv.
Omkring en timme efter middagen tog sig varenda en en tupplur, somliga i sina stolar och somliga inne i sina
- ↑ Predestinationen (nådavalet).
