Tom gjorde ett tecken åt mig — ett knappast hörbart ljud med munnen — och så kröpo vi bort på händerna och knäna. Då vi hade kommit tio fot, viskade Tom till mig, att han hade lust att binda fast Jim vid trädet bara på skoj, men jag sade nej; han kunde vakna och slå larm, och då skulle man finna, att jag inte var hemma. Då sade Tom, att han inte hade nog ljus, och han ville smyga sig in i köket och skaffa sig några flera. Jag ville inte han skulle göra det; Jim kunde vakna och komma dit, sade jag. Men Tom ville våga försöket, så vi smögo oss in och togo tre ljus, och Tom lade fem cents på bordet som betalning. Så gingo vi ut igen, och jag var ivrig, att vi skulle komma i väg, men det hjälpte inte: Tom måste krypa på händerna och knäna dit Jim satt och spela honom något spratt. Jag väntade, och jag tyckte det var en lång stund, för allting var så tyst och stilla.
Så snart Tom kom tillbaka, gnodde vi i väg utefter stigen runt omkring trädgårdsstaketet, och om en stund voro vi uppe på den branta toppen av kullen på andra sidan om huset. Tom sade, att han hade tagit hatten av huvudet på Jim och hängt den på en gren rätt ovanför honom, och Jim hade rört på sig litet, men hade inte vaknat.
Efteråt sade Jim, att häxorna hade förhäxat honom och försänkt honom i en dvala och ridit på honom över hela staten och sedan satt ned honom under trädet igen och hängt hans hatt på en gren för att visa, vem som hade gjort det. Och nästa gång Jim berättade om det, sade han, att de redo på honom ned till New Orleans, och var gång han sedan talade om det, sträckte han ut det längre och längre, och till sist sade han, att de hade ridit på honom över hela världen, så han hade blivit nästan alldeles dödstrött och hans rygg var alldeles full med ridsår. Jim var oerhört stolt över allt detta, och han blev så han knappast såg åt de andra
