och så snart hon läst, vad som stod på det, såg hon rysligt glad ut, och innan jag visste ordet av, hade hon slagit armarna omkring mig och kramade mig av alla krafter och sade, att jag var den bästa pojke i hela världen och att jag inte fick tala om det för någon. Hon var alldeles röd i ansiktet, och hennes ögon riktigt lyste, och hon var så rysligt vacker. Jag var mycket förvånad över allt det där, men då jag hunnit hämta andan en smula, frågade jag henne, vad det stod på papperet, och då frågade hon mig, om jag hade läst det, och jag svarade: »Nej!», och så frågade hon mig, om jag kunde läsa skrivet, och jag svarade: »Nej!», och då sade hon, att papperet bara var ett bokmärke för att utmärka stället där hon höll på att läsa, och nu kunde jag gå och leka.
Jag begav mig genast av ned till floden, funderande på allt detta, och om en stund märkte jag, att min nigger följde efter mig. Då vi kommit så långt, att ingen kunde se oss från gården, tittade han tillbaka och såg sig omkring, och så kommer han springande och säger:
»Massa Jorge, om ni vill följa me' mig ner till träsket, ska' jag visa er en hel binga me' vattenormar.»
Jag tyckte det där var mycket märkvärdigt, i synnerhet som han hade sagt mig detsamma dagen förut också. Han borde väl veta det, tyckte jag, att en människa inte just kan vara så förtjust i de där giftiga vattenormarna för att göra sig besvär att söka upp dem bara för att titta på dem. Vad kunde han mena med det, tro? Så säger jag:
»Så lunka före då, så kommer jag med.»
Jag följde honom så där en halv mil, och så begav han sig ut i träsket och vadade genom vattnet, som gick oss över fotknölarna, ungefär en halv mil till. Så kommo vi till ett slags liten holme av fast mark, som var alldeles övervuxen av träd och buskar och slingerväxter, och då säger han:
