Hoppa till innehållet

Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
148
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

»För att de' inte tjänte nå' till att oroa er, förrän vi kunde göra nå'nting, Huck — men nu ä' allt på de' klara. Jag har köpt krukor å pannor å livsmedel så ofta jag har kunnat, å om nätterna har jag hållit på å reparera flotten, då…»

»Vilken flotte?»

»Vår gamla flotte.»

»Blev den inte krossad i småbitar då av ångbåten?»

»Nej, de' blev den inte. Den blev bra uppriven, förstås, mest den ena ändan, men för resten hade den inte tagit mycken skada, bara att nästan alla våra saker gick förlorade. Om vi inte hade dykt så djupt och simmat så långt under vattnet, å natten inte hade varit så mörk å vi inte varit så skrämda å varit så'na åsnor, som man brukar säga, skulle vi ha sitt flotten. Men de' ä' väl så bra, att vi inte gjorde de', för nu ä' han alldeles i ordning igen å så gott som ny, å vi ha en ny uppsättning av saker också i stället för allt vad vi förlorade.»

»Men huru fick du tag i flotten igen, Jim? Va' de' du som fick fatt i'n?»

»Huru skulle jag ha kunnat få fatt i'n, som låg här inne i skogen? Nej, några av niggrerna här fann den där han satt fast på en till hälvten sjunken trädstam just här inne i bukten, å dom gömde'n i en bäckmynning under pilbuskarna, å sedan kom dom i gräl me' varandra om huru stor del var å en av dom ägde i flotten, å så snart jag fick höra talas om de', så gjorde jag slag i saken genom att tala om för dom, att flotten inte tillhörde någon av dom, utan att han tillhörde er å mig, å jag frågte dom, om dom tänkte lägga vantarna på en ung vit herres ägendom — de' kunde vankas smörj för de', sa' jag. Sedan gav jag dom tio cents var, å då blev dom mycke' belåtna ä önskade, att några flera flottar skulle komma å göra dom rika igen. Dom ha varit rysligt snälla mot mig, de här niggrerna, å va' helst jag har velat att dom skulle göra åt mig, de' har