Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
152
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

Buck var över att han inte hade lyckats fälla Harney den där dagen ute i skogen. Jag har då aldrig hört maken.

Helt plötsligt kommer det — pang! pang! pang! — tre eller fyra skott smällde. Männen hade smugit sig runt genom skogen och kommo nu bakifrån utan sina hästar. Gossarna — båda sårade — rusade genast ned till floden, och under det de summo utför den med strömmen, sprungo männen på stranden och sköto skott på skott efter dem och ropade till varandra: »Skjut dem! Skjut dem!» Jag kände mig så illa till mods, att jag så när hade fallit ned ur trädet.

Nu tänker jag inte tala om allt, vad som sedan hände — för jag blir riktigt sjuk bara jag tänker på det. Jag önskade att jag aldrig hade kommit i land den där natten, så att jag hade sluppit att se någonting så förfärligt. Jag kan aldrig någonsin bli fri den synen — jag drömmer om den ännu i denna dag gång på gång.

Jag stannade oppe i trädet, tills de började bli mörkt — jag var rädd för att kliva ned. Ibland hörde jag bösskott långt inne i skogen, och två gånger såg jag en liten trupp med bössor beväpnade mån komma ridande förbi timmerupplaget, och därav kunde jag begripa, att det inte var slut på eländet ännu. Jag var rysligt nedstämd, och jag beslöt att aldrig mer närma mig Grangerfords hus igen, för huru det var, så tyckte jag, att jag inte var så alldeles utan skuld i vad som hade skett. Si jag begrep nu, att den där papperslappen betydde, att fröken Sophie skulle möta Harney någonstans klockan halv tre och rymma med honom, och jag insåg, att jag hade bort tala om för hennes far om den där papperslappen och om huru besynnerligt hon bar sig åt, för då hade han kanske stängt in henne, och då hade det inte blivit något av alla de där ohyggligheterna.

När jag kom ner ur trädet, kröp jag ett bra stycke längs efter flodstranden, och där fann jag de två likena