å därför, Jim, ska' vi inte söla här längre nu, utan ge oss i väg så fort vi nå'nsin kan ut på floden.»
Jag kände mig inte riktigt lugn, förr än flotten hade kommit två mil längre ned och var mitt ute på Mississippi. Då hängde vi opp vår lykta och tänkte att vi åter voro fria och i säkerhet. Som jag inte hade ätit en enda smula sedan dagen förut, tog Jim fram några kokta majsax och kärnmjölk och fläsk och kål och grönsaker — det fanns ingenting i hela världen, som är så gott, när det är riktigt kokat — och medan jag åt, språkade vi med varandra och hade riktigt trevligt. Jag var rysligt glad över att jag hade kommit ifrån familjefejden, och Jim var glad över att ha sluppit ifrån träsket. Så kommo vi överens med varandra, att när allt kom omkring, var ändå en flotte det bästa hem man kunde önska sig. På andra ställen — inom hus, menar jag — är det så trångt och skall alltid vara så fint och blåst, men på en flotte är det inte så. Man känner sig så fri och ogenerad och har det så trevligt på en flotte.
XIX.
Det gick två eller tre dagar och nätter; jag hade så när sagt, att de flöto bort, ty så stilla och lugnt och trevligt skredo de fram. Och vi använde tiden på det här sättet. Floden var här duktigt bred — på sina ställen ända till halvannan mil; vi färdades om nätterna och lade i land och gömde oss om dagarna; så snart daggryningen började visa sig, slutade vi vår sjöresa och lade i land — nästan alltid i bakvattnet nedanför en holme, och så höggo vi ned några bomullsträd och gömde flotten med dem. Därpå satte vi ut våra fiskrevar. Sedan kastade vi oss i vattnet och fingo oss ett bad för att friska opp oss och svalka oss; därpå satte vi oss på
