Gubben tyckte mycket om det där talet, och det dröjde inte länge, förrän han kunde det utantill alldeles perfekt. Det var som om han hade blivit skapt för det, och när han kom i tagen och fick upp ångan, var det rysligt vackert att höra huru han svor och levde och grasserade, medan han vevade ur sig talet.
Så fort vi fingo tillfälle till det, lät hertingen trycka några affischer, och sedan var det alldeles ovanligt livat på flotten i ett par tre dar, under det vi drevo nedåt med strömmen, för det var ett oupphörligt fäktande och repterande — som hertingen kallade det — hela tiden.
En morgon, då vi hade kommit mycket nära till staten Arkansas gräns, fingo vi sikte på en liten stadshåla längst inne i en djup vik; vi lade därför i land omkring tre fjärdedels mil ovanför den vid mynningen av en bäck, som var överväxt liksom med en tunnel av cypresser, och alla utom Jim gingo i kanoten och rodde till staden för att se efter, om det skulle löna sig för oss att uppträda där.
Vi hade aldrig kunnat komma i en lämpligare stund, för en cirkus skulle uppträda där på eftermidda'n, och landsborna började redan strömma in till staden i alla möjliga slags skrangliga vagnar och åkdon eller till häst. Cirkusen skulle ge sig av därifrån redan på aftonen samma dag, så att det tycktes vara ett bra tillfälle för oss att uppträda efter den. Hertingen hyrde rådhussalen, och sedan gingo vi omkring i staden och klistrade opp våra affischer. De hade följande lydelse:
