»Var ä' du från, pojke? Ä' du färdig att dö?»
Därpå red han vidare. Jag blev rädd, men en karl sade:
»Han menar ingenting me' de' — han går alltid an på de' här viset, då han ä' full, men annars ä' han de' beskedligaste får, som finns i hela Arkansas — har inte gjort så mycke' som en katt nå'nting en gång, vare sig full eller nykter.»
Boggs red fram till den största handelsboden i staden och lutade sig ner på hästryggen, så att han kunde se in under tälttaket, och så ropar han:
»Kom ut, Sherburn! Kom ut och möt den man, som du har bedragit! De' ä' just du, din hund, som jag söker, å jag ska' nog ta reda på dig!»
Så där gick han an och gav Sherburn alla möjliga namn han kunde hitta på, och hela gatan var alldeles fullproppad med människor, som stodo och hörde på honom och skrattade åt honom och nojsade.
Om en stund kommer en gammal, ståtlig herre — han kunde vara så där sina femtiofem år och var betydligt mycket snyggare klädd än någon annan i hela staden — ut ur handelsboden, och genast drog sig hopen undan på båda sidorna för att låta honom komma fram. Han säger till Boggs mycket långsamt och lugnt:
»Jag är trött på det här, men jag ska' tåla det till klockan ett. Till klockan ett, hör du det, och inte en minut längre. Om du öppnar din mun emot mig, vore det också bara till ett enda ord, sedan klockan slagit ett, ska' du inte ha hunnit långt, innan jag har betalt dig för det.»
Därpå vände han sig om och gick in. Hopen såg mycket allvarsam ut, ingen rörde sig, och man såg inte längre någon som skrattade. Boggs red därifrån, ösande ur sig en mängd otidigheter mot Sherburn, skrikande så högt han någonsin kunde utefter hela gatan, men snart kom han tillbaka igen och stannade utanför
