Snart var så gott som hela staden där, och man trängdes och slogs och klämde och knuffade för att få komma fram till fönstret och titta in, men de, som hade fått en bra plats där, ville inte lämna den, och de som stodo bakom sade hela tiden: »Hör ni, ni där framme, ha ni inte sitt nog än? De' ä' inte rättvist att ni ska' stå kvar där hela tiden å inte låta en ann' få komma ram å si nå'nting också; en ann' kan väl ha lika mycke' rätt till de' som ni.'
De, som stodo framme vid fönstret gåvo förstås lika gott igen, och då smög jag mig undan, för jag tänkte att det möjligen kunde bli slagsmål av till sist. Gaorna voro alldeles fulla av folk, och alla sågo upphetsade ut. Var enda en, som hade sett, då Boggs föll, berättade, huru det hade gått till, och omkring var och en så'n berättare stod det en stor hop människor, som sträckte på halsen och lyssnade till hans ord.
En lång, skranglig karl med långt hår och en hög, vit filthatt, som såg ut som ett skorstensrör, sittande längst bak på huvudet, samt käpp med krökt handtag märkte ut de ställen på marken, varest Boggs hade stått och varest Sherburn hade stått, och folkhopen följde honom från ena stället till det andra och gav noga akt på allt, som han gjorde, runkande på huvudet för att visa, att de begrepo honom, och böjande sig ner litet med händerna stödda mot länderna för att se på, då han med sin käpp märkte ut ställena på marken; och därpå reste han sig opp och ställde sig styv och rak där Sherburn hade stått, rynkade ögonbrynen och drog ner hattbrättet över ögonen, och så skrek han: »Boggs!» och så sänkte han långsamt käppen, tills han höll honom vågrätt, och säger: »Pang!» och raglar baklänges, säger: »Pang!» igen och faller raklång på ryggen. De, som hade varit med om det och sett på det, sade, att han gjorde det alldeles utmärkt bra, för det var precis på där sättet det gick till. Då var det väl åtminstone
