och hopen kom vältrande in som en väg över gårdsplanen.
I detsamma kommer Sherburn ut på taket, hållande dubbelbössa i handen, och där stod han fullkomligt lugn och trankil utan att säga ett enda ord. Skränet tystnade, och vågen rullade tillbaka.
Sherburn sade aldrig ett ord — han bara stod där och såg ned på dem, och det var så tyst, att det kändes riktigt hemskt och obehagligt. Han for med ögonen sakta utefter hopen, och så snart han såg någon rätt i ögonen, försökte denne att se stint på honom tillbaka, med det gick icke för honom; rätt som det var slog han ned ögonen och såg generad ut. Om en stund började Sherburn på att skratta, men det var inte ett gott skratt, utan ett sådant där skratt, som gör att man känner, liksom när man äter bröd, som det är sand i.
Så säger han långsamt och föraktfullt:
»Så, att ni tänker lyncha mig, ni! Det är verken löjligt. Som om ni skulle ha nog mod att lyncha en man! Därför att ni ä' nog morska till att tjära och fjädra stackars värnlösa kvinnor, som råka komma hit, tror ni, att ni skulle ha nog kurage i och för att bära hand på en man. Pah! En man har ingenting att frukta, om han också hade att göra med tio tusen sådana som ni — så länge det är ljust, och ni inte kommer honom på ryggen.
»Tror ni inte jag känner er? Joo då, mer än väl. Jag är född och uppfödd här i södern och jag har bott i norden, så att jag känner till er alla över en bank. Och i allmänhet ä' ni ena fega stackare. Där uppe i norr låta de vem som helst trampa på sig, som har lust att göra det, och gå sedan hem och be Gud om en ödmjuk ande att fördra det. Här i södern har en enda man alldeles ensam mitt på ljusa dagen stoppat en vagn fullastad med karlar och utplundrat hela patrasket. Edra
