när de då komma, ha de masker för ansiktet och ha en man med sig. Siså — packa er nu i väg och tag er haalva karl med er», och i detsamma kastade han upp bössan i vänstra handen och spände hanen.
Hopen drog sig genast baklänges och började skingras och den ene sprang åt ett och den andre åt ett annat håll, och Buck Harkness lomade av efter de andra och såg förfärligt snopen ut. Jag skulle ha kunnat stanna kvar, om jag hade velat, men jag kände ingen lust för det.
Jag gick till cirkusen och for och strövade omkring på baksidan av den, tills han, som höll vakt där, hade gått åt ett annat håll, och då dök jag in under tältduken. Jag hade min tjugudollarsguldslant och några andra slantar, men jag tyckte, att det var bäst att vara sparsam, då det inte var gott att veta, huru snart jag kunde komma att behöva det, då jag var så långt hemirån och ute bland främlingar. Man kan inte vara för mycket försiktig. Jag har ingenting emot att ge ut pengar på cirkusar, då jag inte kan komma in på något annat sätt, men inte tjänar det något till att ösa pengar dem i onödan.
Samma afton hade vi vår föreställning, men det kom inte mer än ungefär ett dussin människor — nätt och jämt så många, att våra omkostnader betäcktes. Och de skrattade hela tiden, och det blev hertingen rasande över. Och var enda en gick sin väg därifrån, innan föreställningen var slut, utom en pojke, som hade somnat. Då sade hertingen, att dessa trindskallar till arkansare inte förmådde fatta Shakespeare; vad de ville ha vore den lägre komedien — och kanske någonting ännu sämre än den lägre komedien. Nå, han skulle nog spela i deras smak, sade han. Och därför skaffade han sig morgonen därpå några stora ark omslagspapper och lite' trycksvärta, och så ritade han ihop några affischer
