figur va' den där Henrik, å om vi hade haft honom länge i stället för våra kungar, skulle han ha kuggat den här sta'n mycke' mycke värre, än våra ha gjort. Inte för att jag just vill påstå, att våra ä' några lamm, för de' ä' dom inte, om man ska' säga de' som sant ä', men dom ä' ändå ingenting mot den där gamla filurn. Å jag säger bara de', att kungar ä' kungar dom, å man måste ha fördrag me' dom. Å tar man dom så där allihopa i en klump, så ä' dom ett simpelt följe. Men de beror på den uppfostran dom ha fått.'
»Men den här luktar så gement, Huck.»
»De' gör allihopa, vet du. Va kan vi göra åt de', huru en kung luktar? De' står inte nå'nting i historien om va' man ska kunna göra åt de'.»
»Men hertingen han ä' en ganska bra karl i ett å annat.»
»Ja, en herting, de' ä' nå'nting annat, de'. Men inte ä' skillnaden mycke' stor. Den här har de' då riktigt ussligt för att vara en herting. Då han ä' full, måste man ta glasögena på sig för att skilja honom från en kung.»
»Nå, de' må då vara me' de hur som helst, men de' ä' då säkert, att inte längtar jag efter att få hit fler av samma slag. Jag har mer än nog av dom här två.»
»Desamma säger jag också, Jim. Men nu ha vi en gång fått dom på halsen, å vi måste komma ihåg, huru höga herrar dom ä', å ha fördrag me' dom. Ibland önskar jag, att de' skulle finnas någe land, där det inte funnes några kungar.»
Vad tjänade det till att tala om för Jim, att de här båda inte voro någon verklig kung eller någon verklig herting. Det skulle inte ha haft något gott med sig, och dessutom var det ju, som jag sagt, omöjligt att skilja dem från riktiga kungar och hertingar.
Jag gick och lade mig, och Jim väckte mig inte, då det var min tur att hålla vakt. Han gjorde ofta så.
