tillbaka, stod den där dörren öppen än, å flickungen stod nästan mitt i dörren å såg så lessen ut å grät, så tårarna rann. Men då blev jag så arg, att jag höll på att spricka, å jag tänkte rusa på barne', men just i de'samma — de' va' en dörr, som öppnar sig inåt — just i de'samma kommer de' en vindpust å smäller igen dörren bakom barne' — pang! — å du min store, barne' rörde sig inte ur Häcken. Hjärtat hoppa ända opp i halsen på mig, å jag kände mig så… så… jag kan inte säga, hur jag kände mig. Jag smög mig ut darrande i hela kroppen å smög mig omkring å öppnar dörren sakta å tyst å sticker in huv'et bakom barne' tyst å stilla å skriker till å säger: 'Poh!' så högt jag nå'nsin kunde. Men hon rörde sig inte ur fläcken! O, Huck, jag brast i gråt å lyfte opp henne å tryckte henne intill mig å säger: 'O, stackars lilla arma varelse! Må Herren Gud Allsmäktig förlåta stackars Jim, men han kan aldrig förlåta sig själv, så länge han lever!' O, Huck, hon va' stendöv å stum — stendöv å stum — jag hade behandlat henne så!»
XXIV.
På kvällen dagen därpå förtöjde vi flotten vid en liten med alar alldeles övervuxen holme mitt ute i floden på ett ställe, där det låg två städer mitt emot varandra på ömse sidor om floden, och hertingen och kungen började göra opp en plan till något av deras vanliga fuffens i de där städerna. Jim talade med hertingen och sade, att han hoppades, att de inte skulle bli länge borta, därför att det var förfärligt plågsamt och tråkigt för honom att ligga hela dagen i skjulet bunden med rep till händer och fötter. Då vi lämnade honom alldeles ensam på flotten, måste vi alltid binda honom,
