någon annan stor stad. Ro till ångbåten, Huckleberry — vi ska' fara ner till sta'n me' den.'
Han behövde inte säga till mig två gånger om att ro, då det gällde att få fara på en ångbåt. Jag kom in till stranden en halv mil ovanför staden och rodde där på utefter den branta stranden i spakvattnet. Om en stund kommo vi till ett ställe, där en ung, hygglig lantjunkare med ett menlöst utseende satt på en stock och torkade sig i ansiktet, för det var oerhör varmt, och han hade ett par nattsäckar stående bredvid sig.
»Ro i land», säger kungen, och jag gjorde så. »Var ska' ni ta vägen, unge man?» frågar han.
»Till ångbåten — ska' till Orleans.»
»Kom ombord till oss», säger kungen. »Nej, vänta, min betjänt ska' hjälpa er med nattsäckarna. Hoppa i land å hjälp herrn, Adolphus.» Med det namnet menade han mig, kunde jag förstå.
Jag gjorde så, och så gåvo vi oss i väg igen alla tre. Den unge mannen var mycket tacksam; han sade, att det hade varit ett styft arbete att gå och knoga på de där kappsäckarna i en sådan värme. Han frågade kungen, vart han skulle fara, och kungen sade honom, att vi hade kommit utför floden och stigit i land i den andra staden nu på morgonen, och nu ämnade han sig nâgra mil oppåt floden för att hälsa på en gammal vän, som hade en lantegendom där. Så säger den unge mannen:
»Genast jag fick si herrn, sa' jag till mig själv: 'Bestämt är det inte herr Wilks. De' va' då bra nära, att han hade kommit fram i tid.' Men så sedan så säger jag för mig själv: 'Nej, jag tror inte de' ä' han, för då skulle han inte ro uppför floden.' Eller hur — herrn ä' ju inte han?»
»Nej, mitt namn är Blodgett — Elexander Blodgett — eller kanske jag borde ha sagt pastor Elexander Blodgett, då jag är en av Herrens ringa tjänare. Men
