hade varit garvare — och om vad yrke Georg hade haft — och han hade varit timmerman — och om vad Harvey var — och han var frikyrkopräst, och så vidare, och så vidare. Sedan så sade han:
»Varför tänkte ni gå hela den här långa vägen opp till ångbåten?»
'Jo, för de ä' en stor Orleans-ångare, å jag va' rädd, att han inte skulle stanna här. Då dom ligger djupt, vill dom inte stanna, då man ropar till dom. En Cincinnatiångare gör de', men de' här ä' en S:t Louis-ångare.»
»Var Peter Wilks förmögen?»
»Jaa då, ganska förmögen. Han ägde hus å jord, å man tror, att han har en tre eller fyra tusen gömda nå'nstans.»
»När sade ni han dog?»
»De' har jag inte sagt någe om, men de' va' i går kväll.›
»Begravningen blir väl i morgon, kan jag tro?»
»Ja — omkring middagstiden.»
»O, det är förfärligt sorgligt, men vi skola alla den vägen gå förr eller senare. Vad vi därför ha att göra är att hålla oss beredda, så går oss allt väl.»
»Ja, de' har herrn nog rätt i — de' ä' nog bästa, de. Mor min bruka' alltid säga så, hon också.»
Då vi kommo fram till ångbåten, hade han i det närmaste fått in lasten, och om en liten stund gav han sig i väg. Kungen sa' aldrig ett ord om att gå ombord, så det blev inte någon ångbåtsresa av för mig. Då ångbåten hade gått, lät kungen mig ro en mil längre opp till ett obebott ställe, och där gick han i land och sade:
»Kila nu tvärt tillbaka å ta me' dig hertingen hit å de nya nattsäckarna. Å om han har gett sig av till andra sidan, ska' du ro dit å hemta'n. Hälsa honom från mig och säg, att han inte förhalar tiden, utan genast kommer hit. Si så, i väg med dig nu å raska på!»
