Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
236
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

och skrek och tjöt i det, som om det hade haft kolik, och alla stämde in i melodien och sjöngo, och Peter var den ende, som hade något nöje av det, efter vad jag trodde åtminstone.

Sedan hov pastor Hobson upp sin röst och började tala långsamt och högtidligt, men alldeles i detsamma brast det löst ett det förfärligaste oväsen nere i källaren, som väl en människa någonsin kan ha hört; det var bara en hund, men han väsnades och lät om sig alldeles ohyggligt, och aldrig ville det bli något slut på det. Prästen måste stå där vid likkistan och vänta — man kunde inte höra sig själv tänka en gång. Det var riktigt schenangt, och ingen tycktes veta, vad man borde göra. Men rätt som det var få vi se den där långbente begravningsentreprenören göra ett tecken till prästen, som om han ville säga: »Var inte orolig, ni — lita bara på mig!» Därpå böjde han sig ned och började glida utefter väggen med bara axlarna synliga ovanför människornas huvuden. Och under det han så sköt sin smala lekamen fram mellan de andra, blevo larmet och oväsendet allt värre och värre där nere i källaren, och när han slutligen hade smugit sig fram utefter två väggar i rummet, försvinner han genom en lucka i golvet. Det dröjde bara två sekunder, kanske, och så hörde vi ett rapp och hunden slutade med ett det allra mest hårresande tjut, och så blev det alldeles dödstyst, och prästen började sitt högtidliga tal, där han hade slutat. Om ett par minuter kommo den där begravningssentreprenörens rygg och axlar glidande längs efter väggen igen, och så gled han och gled utefter tre sidor i rummet, och så reste han sig opp och höll handen som en trumpet framför munnen, sträckte ut halsen mot prästen över människornas huvuden och säger med ett slags hes viskning: »Han hade fått tag i en råtta!». Därpå sjönk han ned igen och gled utefter väggarna tillbaka till sin plats. Ni kan inte tro, huru hjärtans belåtna