det var alldeles förfärligt synd om henne, och det skulle vilken annan som helst ha gjort också, varför jag gick in till henne och sade:
»Fröken Mary Jane, de' gör er ont att si att människor ä' sorgsna, å så ä' de' med mig också — nästan alltid. Säg mig, vad de ä' ni ä' så ledsen över.»
Det gjorde hon — och det var för niggrernas skull, alldeles som jag väntat. Hon sade, att den angenäma resan till England var nästan alldeles förstörd för henne; hon kunde inte förstå, huru hon någonsin skulle kunna känna sig lycklig där, då hon visste, att modern och barnen aldrig skulle få se varandra mer i livet — och så började hon gråta ännu bittrare än förut och kastar opp armarna och säger:
»O, kära, kära! Att tänka sig, att de aldrig någonsin mer skola få se varandra !»
»Jo, de' ä' just de' dom ska' — å de inom två veckor — för de' vet jag!» säger jag.
Kors bevare mig, det var sagt, innan jag hade hunnit tänka mig för! Och innan jag hade hunnit ta ett enda steg, hade hon slagit armarna omkring halsen på mig, och hon bad mig att säga det om igen och en gång till och en gång till!
Jag hade förhastat mig och sagt för mycket och var riktigt i klämman nu, det begrep jag genast. Jag bad henne att låta mig besinna mig ett ögonblick, och hon satt där mycket otålig och ivrig och vacker, men hon såg lika glad och beläten ut, som en människa, som har fått en tand utdragen. Jag funderade på saken en stund. Då säger jag för mig själv så här: jag kan gissa, att en människa, som går stad och talar om sanningen, när hon har kommit i klämman, löper en ohyggligt stor risk, fastän jag då inte har någon erfarenhet om det själv, så jag inte kan säga riktigt säkert, men jag tycker det åtminstone. Och ändå är det ett fall här, då jag må vara skapt som en skallerorm, om det inte förefaller
