för min del tycker jag, att hon var bara guld hela flickan. Det kan låta likt smicker, men det är ej något smicker. Och om det blir fråga om skönhet — och godhet också — så går hon över dem allihopa. Jag har aldrig sett henne sedan jag den där gången såg henne gå ut genom dörren, nej jag har aldrig en enda gång sett henne sedan dess, men jag tror, att jag har tänkt på henne många, många miljoner gånger och om det där hon sade, att hon skulle be för mig, och om jag någonsin skulle kunnat tro, att det hade tjänat till det allra ringaste, om jag hade bett för henne, sannerligen skulle jag inte ha gjort det, jag må dö på fläcken, om jag inte hade gjort det.
Nåväl, Mary Jane smög sig ut bakvågen, kan jag tänka mig, då ingen hade sett, när hon gav sig i väg. Då jag träffade Susanna och den harmynta, sade jag till dem:
»Va' heter de' där folket, som bor på andra sidan floden å som ni brukar fara å hälsa på ibland?»
De svarade:
»De' ä' många, de', men mest ä' de' Proctors.»
»Just så va' de' dom hette», sa' jag; »jag hade nästan glömt namnet. Jo si, fröken Mary Jane sa' till mig att jag skulle tala om för er, att hon farit dit över till dem å att hon hade alldeles förfärligt bråttom, för en av dom hade sjuknat.»
»Vem var de' av dom?»
»Jag vet inte — åtminstone kan jag inte påminna mig de' riktigt säkert — men jag tror, att de' va'… att de' va'…»
»Gud bevare mig väl — de' måtte väl inte vara Hanna.»
»Jo, lessamt nog, så va' de' just Hanna de' va'.»
»Gud förbarme sig heller! Och hon mådde så bra i förra veckan! Ä' hon mycket illa sjuk?»
»Ja, hon ä' alldeles förfärligt illa däran. Dom ha
