äro bedragare eller inte men om inte de här två ä' det, så må ni kalla mig för en idiot. Och nu tror jag, att det är vår plikt att se till, att de inte kila sin väg häifrån, förrän vi ha tagit reda på den här saken. Kom hit, Hines, kom hit ni andra också, så ta vi de här gossarna med oss till hotellet och konfrontera dem med de andra båda. På det viset tror jag, att vi åtminstone ska' få reda på någonting, innan vi ha slutat.»
Detta var riktigt namnam för den stora hopen, men kanske inte för kungens vänner, och så gåvo vi oss alla i väg. Det var ungefär vid solnedgången. Doktorn hade fått tag i handen på mig, och han var nog vänlig mot mig, förstås, men han släppte aldrig för ett ögonblick min hand.
Vi kommo alla in i ett stort rum i hotellet, och man tände nâgra ljus och förde in de andra båda. Doktorn var den förste, som sade någonting.
»Jag ämnar inte vara hård mot dessa två», sade han, »men för min del tror jag, att de äro bedragare, och det kan vara möjligt, att de hava medbrottslingar, som vi inte känna till. Om så är förhållandet, tro ni inte då, att deras medbrottslingar skola komma att ge sig i väg med den där påsen med guld, som Peter Wilks lämnat efter sig? Jag åtminstone håller det inte för osannolikt. Om dessa män icke äro bedragare, skola de icke hava något emot, att vi skicka efter de där pengarna och behålla dem i vår vård, tills de hava bevisat, att de äro de, som de utge sig för att vara. Har jag inte rätt?»
Jo, det höllo alla med om. Jag trodde nu, att de redan i första taget hade fått de två stallbröderna riktigt i klämman, men kungen han bara såg ledsen ut och sade:
»Mina herrar, jag skulle önska, att jag hade de där pengarna i mitt våld, för jag tänker då för min del inte lägga några hinder i vägen för en öppen och grundlig undersökning av denna sorgliga sak. Men, tyvärr! Jag
