berätta sin historia, och de läto den gamle herrn berätta sin, och vem som helst annan än den där hopen av fördomsfulla trindskallar skulle då genast ha hört, att den gamle herrn talte sanning, men att den andre bara spann ihop en hel mängd lögner.
Till sist kallade de fram mig också och sade till mig, att jag skulle tala om allt, vad jag visste. Kungen gav mig en blängare, så bara vitögona syntes på honom, och då förstod jag att det gällde att hålla tungan rätt i munnen. Jag började tala om Sheffield och om huru vi hade det där, och om de engelska Wilksarne och så vidare; men jag hade inte just hunnit så långt, förrän doktorn började skratta, och Levi Bell, advokaten, säger:
»Sätt dig, min gosse! Jag skulle inte anstränga mig, om jag vore i dina skor. Du är väl inte van att ljuga, kan jag tro, efter det inte går mera ledigt för dig; det är övning, som fattas dig, för nu går det riktigt klent för dig.»
Jag tyckte just inte mycket om komplimangen, men jag var glad över att få vara i fred.
Nu tänkte doktorn säga någonting och vände sig till advokaten och började:
»Hör du, Levi Bell, om du hade varit i sta'n genast de här…»
Kungen avbröt honom och sträckte fram handen och sade:
»Åh, är detta min stackars döde broders gamle vän, som han så ofta har skrivit till mig om?»
Advokaten och han skakade hand med varandra, och advokaten smålog och såg belåten ut, och de stodo och talade en bra lång stund med varandra, och sedan gingo de åt sidan och fortsatte samtalet i låg ton. Till sist säger advokaten högt, så att vi alla hörde det:
»Det blir bra, det. Om ni och er bror skriver en
