svära över dig själv, för du ä' då den, som förtjänar de' allra mest. Du har inte gjort en enda förnuftig sak ända från början, utom de' där du kom fram me' så bra om den där pilen. De' va' bra gjort — de' va' riktigt styft, å de' va' de' som rädda' oss. För om de' inte hade varit de, så hade dom burat in oss, tills de där engelsmännens saker hade kommit, å då — ja, du hade kunnat slagit dig i backen på, att vi hade kommit på vita huset. Men ditt påhitt gjorde, att dom tog oss med sig ut till körrgårn, å de' att dom fann guldpåsen gjorde oss en ännu större tjänst, för om dom där besinningslösa dumskallarna inte hade glömt allting annat för att få sig en titt på liket, så skulle vi ha sovit i våra halsdukar i natt — å de' halsdukar som dugt ändå å räckt längre än vi behövde dem.»
Nu sutto de tysta en liten stund och funderade, och så säger kungen liksom så där frånvarande:
»Puh! Å vi som trodde, att de' va' niggrerna, som stal de'.»
O, huru jag spratt till!
»Ja», sade hertingen mycket långsamt och betänksamt och bitande, »vi gjorde de'.»
Om en halv minut eller så där snörvlar kungen fram:
»Ja, åtminstone gjorde jag de'.»
Så säger hertingen på samma sätt:
»Nä, tvärtom så gjorde jag de'.»
Då liksom morskade kungen opp sig och säger:
»Nä, höru du, Bilgewater, va' ä' de' du menar för slag?»
Hertingen svarar häftigt:
»Ja, ä' de' så vi ska' tala om den saken, så kanske jag kan få fråga dig, va' de' ä' som du menar?»
»Åh tusan!» säger kungen i försmädlig ton; »men jag vet inte — kanske du gick i sömnen å visste inte va' du gjorde!»
