oss att göra honom till lags i någonting Jag var säker på, att det var något kanaljeri i görningen. Då det blev middag och ingen kung syntes till, blev jag riktigt glad, för nu skulle det väl bli någon förändring av något slag — och kanske till på köpet tillfälle till den förändring, som vore den allra bästa: att få slippa ifrån dem. Hertingen och jag begåvo oss nu i väg till staden och snokade omkring i den för att leta rätt på kungen, och till sist funno vi honom i en bakkammare i en liten usel kroghåla, och han var betydligt full, och en hel mängd landstrykare retades med honom för att ha roligt åt honom, och han svor och bannades åt dem av alla krafter, men han var så full, att han inte kunde stå på benen, och då kunde han inte komma åt dem, förstås. Hertingen började på och ge honom på huden och kallade honom för en gammal narr, och kungen blev honom inte svaret skyldig; och när de riktigt hade kommit i luven på varandra, smet jag min väg och lade benen på ryggen och kilade i väg nedefter floden som en hjort — för nu tyckte jag, att vi hade ett gott tillfälle att komma ifrån dem. Och jag beslöt, att det skulle dröja länge, innan de skulle få se en skymt igen av mig och Jim. Jag hade sprungit, så jag knappast kunde andas, när jag kom fram till flotten, men jag var ändå så glad som en spelman och ropade:
»Kasta loss, Jim! Vi ä' fri dem nu!»
Men det kom inte något svar, och ingen kom ut ur skjulet. Jim fanns inte där! Jag ropade på honom så högt jag någonsin kunde — och så en gång till — och så en gång till — och jag sprang först åt det ena hållet och sedan åt det andra hållet i skogen och ropade och skrek men det tjänte inte något till — gamle Jim var borta! Då satte jag mig ner och grät, jag kunde inte hjälpa det. Men jag kunde inte sitta länge, utan gick ut på vägen och försökte fundera ut, vad som nu vore bäst att göra, och då mötte jag en pojke, som kom gående,
