så att jag skulle få sova; och jag mindes, huru glad han var, när jag kom tillbaka den där gången, då det hade varit en så förfärlig tjocka; och så den där gången, då jag kom till honom i träsket, där borta där de hade den där familjefejden, och mycket, mycket annat dylikt; och alltid brukade han kalla mig sin »käre, käre Huck» och klappa mig och göra allt möjligt som han kunde hitta på åt mig, och alltid hade han varit snäll mot mig; och till slut kom jag att tänka på den där gången, då jag räddade honom genom att säga för de där båda karlarna att vi hade smittkopporna ombord, och huru tacksam han då var och sade, att jag var den bästa vän gamle Jim någonsin hade haft i världen och den ende vän han hade nu, och i detsamma råkade jah se mig omkring och fick syn på papperet.
Jag var i en förfärlig klämma. Jag tog opp papperet och höll det i handen. Jag skälvde som ett asplöv för att jag nu skulle för all evighet bestämma mig för antingen det ena eller det andra, det visste jag. Jag funderade vid pass en minut till och drog knappast andan under hela tiden, och så säger jag till mig själv:
»Nej, de' må bli hur som helst — jag far hellre till helvetet» — och därmed rev jag sönder brevet.
Det var hemska tankar och hemska ord, men det kunde inte hjälpas, de voro sagda nu. Och jag lät dem vara sagda, och tänkte aldrig på att bättra mig. Jag förjagade alla sådana tankar ur huvudet på mig och kände för mig själv, att det var bäst jag blev dålig igen, för det var mera i mitt fack, då jag blivit uppfostrad till det och inte till det andra. Och till att börja med ville jag gå och försöka stjäla bort Jim ur slaveriet igen, och om jag kunde tänka ut någonting ännu värre, så ville jag göra det också, för om jag nu en gång skulle vara elak och dålig, så ville jag vara det med besked.
Sedan började jag fundera på, huru jag skulle gå till väga, och jag funderade på en hel mängd olika
