borta, sa vi: 'Den lilla lymmeln har stuli våran flotte å gett oss på båten och kilat av utför floden'.»
»Men jag skulle väl inte ge min nigger på båten, eller hur? — den enda nigger jag har i världen å allt va' jag äger å har.»
»De' tänkte vi aldrig på. Saken ä' den, att jag tror vi hade börjat hålla honom för att vara vår nigger, ja, vi höll honom för de' — å Gud ska' veta, att vi hade nog mycke' bekymmer för honom. Å därför när vi såg, att flotten va' borta, å vi va' alldeles pank, va' de' ingen annan råd för oss än att försöka me 'Det kungliga vidundret' igen. Å jag har gått här å vankat så torr som ett kruthorn ända se'n dess. Var har du dina tio cents? Hit me' dom!?
Jag hade bra mycket pengar, och därför gav jag honom mina tio cents, men jag bad honom att köpa någonting att äta för dem och låta mig få någonting med, för det var alla pengar jag hade, och jag hade inte ätit en smula sedan dagen förut. Han svarade aldrig ett ord. Men i nästa ögonblick vänder han sig häftigt om mot mig och säger:
»Tror du, att den där niggern kan skvallra på oss? Vi flå honom levande, om han gör de'.»
»Huru kan han skvallra på er? Har han inte rymt?»
»Nej. Den gamla åsnan gick ju å sålde honom å delade inte förtjänsten me' mig, å nu ä' pengarna åt helsefyr.»
»Sålde honom?» säger jag och börjar gråta. »De' va' ju min nigger, vet jag, å de' va' mina pengar. Varest ä' han? Jag vill ha igen min nigger.»
»Du kan inte få igen honom, vet jag, så va' tjänar de' till att lipa då? Men hör du, min gunstig herre, kanhända att du funderar på att skvallra på oss? Ta mig tusan, jag tror dig mer än jämt. Men om du skvallrar på oss…»
Han tystnade, men aldrig förr hade jag sett ett så