år — och man tycker alltid, att de tala om en själv. Inte så sällan händer det då, att man önskar, att man vore död själv också och vore fri från alltihopa.
Phelps egendom var en av de där små bomullsplantagerna, som alla äro så lika varandra. Ett spjälstaket runt omkring en gårdsplan, som kunde var så där omkring två acre; en stätta gjord av avsågade stockar, resta på ända, liksom tunnor av olika längd, till trappsteg att kliva över staketet på och som kvinnorna kunna stå på, då de skola opp på en häst; här och var syntes några fläckar med tynande gräs på den stora gårdsplanen men för det mesta var den bar och slät som en gammal hatt, som har mist luggen; ett stort, dubbelt blockhus för de vita — stockarna voro skrädda och springorna mellan dem voro igensatta med murbruk, och de där murbruksspringorna hade någon gång blivit vitstrukna; ett kök byggt av runda stockar med en stor, bred, men övertäckt gång, som förenade det med boningshuset; bakom köket ett rökhus uppfört av runda stockar; tre små blockhus åt niggrerna, stående i en rad på andra sidan om rökhuset; ett litet hus, som låg alldeles ensamt för sig självt långt nere på bakgården ända invid staketet, och några andra uthusbyggnader ett stycke ned på den andra sidan; en lår för avskräde och en stor kittel att koka såpa i bredvid det lilla huset; bredvid köksdörren en bänk, på vilken fanns en hink med vatten och en kalebass; en hund, som låg och sov där i solen; flera hundar, som lågo och sovo litet varstans; ett par, tre träd för att ge skugga långt borta i ett hörn; några vinbärs- och kursbärsbuskar på ett ställe invid staketet; utanför staketet en köksträdgård och en säng med vattenmeloner; och så togo bomullsfälten vid där bortom, och på andra sidan om dem syntes skogen.
Jag gick omkring staketet och klev över bakstättan bredvid avskrädeslåren och ämnade mig till köket. Då
