alltid mannen me' järnmasken, å de' ä' också ett sjutton så bra sätt.»
»Men Jim har inte nån tenntallrik. Dom ger honom maten i en skål.»
»De' gör ingenting… vi kan skaffa honom en tallrik.»
»Kan inte nån hitta tallriken å läsa va' han har skrivit?»
»De' gör ingenting. Allt va' han har att göra ä' att skriva på tallriken å kasta ut den. Man får låtsas, som om man inte kunde läsa de'. De' ä' många gånger, som man inte alls kan läsa de', som en fånge har skrivit på en tenntallrik eller på nå'nting annat.»
»Nå, va' tjänar de' då till att gå å kasta bort tenntallrikarna?»
»Äh, va' du ä' dum! De' ä' ju icke fångarna, som äger dom, vet jag.»
»Men de' ä' väl någon, som äger dom, tänker jag.»
»Nå, än se'n då? Va' tror du en fånge bryr sig om, vilken…»
Han tystnade, för i detsamma blåste hornet, till tecken att frukosten var färdig. Vi gingo därför in.
På förmiddagen lånade jag ett lakan och en skjorta från klädstrecket; och jag fann en gammal säck och lade dem i den, och så gingo vi och hämtade lysveden och lade in den i säcken också. Jag säger, att vi lånade, för det var alltid på det viset pappa kallade det; men Tom sade, att det inte var att låna, utan att stjäla. Men han sade, att vi föreställde fångar, och fångar bry sig aldrig om, huru de få en sak, bara de få tag i den, och ingen kan klandra dem för det. Det är inte något brott, om en fånge stjäl de saker han behöver för att kunna rymma, sade Tom, utan det är hans rättighet; och därför så länge vi representerade en fånge, hade vi fullkomlig rättighet att stjäla vad som helst på hela gården, som vi på ringaste sätt kunde ha någon nytta av vid vårt försök att rymma ur fängelset. Han sade, att om vi inte
