å jag ha' inte hört nå' annat än, huru rik du ha' blivit. Jag hörde de' långt nerefter floden också. De' ä' därför jag ha' kommit hit. Du lämnar mig bara de där pengarne i morgon — jag behöver dem.»
»Jag ha' inte nå' pengar.»
»De' ljuger du. Domarn Thatcher har dom. Ta ut dom — jag behöver dom.»
»Jag ha' inte nå' pengar, säger jag ju er. Fråga domaren Thatcher — han ska' säga er de'samma.»
»Nå, jag ska' fråga honom, å han ska' få punga ut me' dom också, eller vill jag veta, varför han inte gör de'. Hur mycke' har du på dig? Hit me' de'.»
»Jag ha' bara en dollar, och jag skulle ha den till…»
»De' angår mig inte, va' du skulle ha den till — fram me' den bara.»
Han tog den och bet i den för att undersöka, om den var riktig, och så sade han, att han skulle gå ner i staden för att få sig litet whisky; han hade inte fått en enda tår på hela dagen, sade han. När han hade kommit ut på verandataket, stack han in huvudet igen och svor åt mig, för att jag var så spansk av mig och försökte vara bättre än han; och när jag trodde, att han hade gått sin väg, kom han tillbaka och stack in huvudet igen och sade mig, att jag skulle komma ihåg, vad han hade sagt om skolan, för han skulle passa mig och klå mig, om jag inte hölle mig därifrån.
Dagen därpå var han full och gick till domaren Thatcher och gormade och skällde på honom och försökte förmå honom att lämna ut pengarna, men det lyckades inte för honom, och då svor han på, att han skulle ta ut dem med lagens hjälp.
Domarn och frun lade in och begärde, att domstolen skulle ta mig ifrån honom och låta en av dem bli min förmyndare, men det var en ny domare, som nyss hade kommit till staden, och han kände inte farsgubben, varför han talte så rörande om, att domstolen icke fick
