Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
32
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

de igen. Och när det blev sängdags, steg farsgubben upp och sträckte ut sin hand och sade:

»Titta på den här, mina herrar och damer allihopa. Ta i den, skaka den. De' ä' en hand, som ha' varit handen på ett svin, men de' ä' inte de' längre — de' ä' handen på en man, som ha' börjat ett nytt liv, och förr ska' jag dö, än jag går tillbaka till de' gamla. Kom ihåg de ordena — glöm inte, att jag har sagt dem. De' ä' en ren hand nu; skaka den — var inte rädd för den.»

Då skakade de den, den ena efter den andra, hela laget runt, och gräto. Domarens hustru kysste den. Därpå undertecknade gubben ett löfte — det vill säga gjorde sitt bomärke. Domaren sade, att det var den heligaste stund han kunde minnas, eller någonting liknande. Därpå förde de gubben in i ett vackert rum, gästrummet, men ett stycke fram på natten blev han förfärligt törstig och klev ut på förstukvisttaket och halade sig ned efter en stötta och pantsatte sin nya dräkt för ett krus brännvin och klättrade opp igen och fick sig en glad stund; och mot dagbräckningen kom han utkrypande igen, full som en kaja, och ramlade ner från förstukvisttaket och bröt av vänstra armen på två ställen och var nästan ihjälfrusen, när man hittade honom, sedan solen hade gått opp. Och när de kommo upp för att se om gästrummet, måste de loda innan de kunde ta sig fram där.

Domaren blev nästan en smula arg. Han sade, att man kanhända kunde omvända gubben med ett bösskott, men något annat sätt kände han inte till.