kunde, att vi på ögonblicket måste ge oss i väg, då inte en minut var att förlora — huset var fullt av karlar med bössor!
Hans ögon riktigt glänste, och han sade:
»Nej, va' säger du! O, så livat! Jag skulle ha lust att göra om detsamma en gång till igen, så kan jag hålla vad med dig om att jag skulle få hit två hundra. Om vi kunde skjuta opp de' tills…»
»Raska på! Raska på!» säger jag, Var ä' Jim?»
»Alldeles bredvid dig — om du räcker ut handen kan du röra vid honom. Han ä' klädd å allting ä' färdigt. Nu ska' vi krypa ut och ge dom fårsignalen.»
Men i detsamma hörde vi ljudet av tunga karlsteg närma sig till dörren och vi hörde, huru de började fumla med låset, och hörde en av karlarna säga:
»Det var ju det jag sa' er, att vi gick ut för tidigt; de ha inte kommit än — dörrn är stängd. Jag ska' stänga in några av er här, och ni få ligga på lur och knäppa dem, när de komma. Och ni andra ska' sprida er omkring här ett stycke och lyssna, om ni kan höra, när de komma.
De kommo in nu, men de kunde inte se oss i mörkret, och de hade så nära trampat på oss, under det vi brådskada på för att komma under sängen. Men vi lyckades krypa under den alla tre och kommo ut genom hålet, fort men tyst, Jim först, därnäst jag och Tom sist, vilket var enligt Toms order. Nu voro vi i skjulet och hörde fottramp alldeles utanför det. Vi kröpo fram till dörren, men Tom hejdade oss där och satte ögat till dörrspringan, men han kunde inte se någonting, då det var så mörkt; och han viskade till oss, att vi skulle lyssna, tills stegen kommo längre bort, och när han knuffade till oss, skulle Jim smyga sig ut först, och han själv sist. Så satte han örat till dörrspringan och lyssnade och lyssnade, och stegen skrapade och skrapade runt omkring därutanför hela tiden; men till sist gav han oss en knuff
