Tom. Vi hade föresatt oss, att vi skulle göra de', å vi gjorde de'. Å vi gjorde de riktigt finemang också.» Nu hade han kommit i farten och hon hejdade honom inte en enda gång, utan bara satt där och stirrade och stirrade och lät honom trava på, och jag insåg, att det inte tjänte något till, att jag blandade mig i det. »O, lilla tant, ett så'nt förfärligt arbete de' har kostat oss — flera veckor — timme efter timme varenda natt, medan ni allihopa låg och sov. Å vi måste snatta ljus å lakanet å skjortan å en klänning å skedarna å tenntallrikarna å bordsknivarna å sängvärmarn å kvarnsten' å mjöl å en stor, stor mängd saker till, å tant kan inte tro, vilket arbete de' va' me' att göra sågarna å pennorna å inskriptionerna å alltihop de' andra, å tant kan inte tro, så förfärligt roligt vi hade. Å vi måste göra de där tavlorna, som föreställde likkistor å annat, å skriva annenyma brev från rövarena å klättra oppför å nedför åskledarn å gräva hålet in i huset å göra repstegen å skicka in den till honom inbakad i en pastej å sticka in i tants förklä'sficka skedar å saker, som vi skulle ha att arbeta me'…»
»Kors i alla mina dagar!»
»…å fylla stugan me' råttor å ormar å andra djur till sällskap åt Jim. Å så höll tant kvar Tom för länge här, då han hade smöret i hatten, å hade så när förstört alltihopa för oss, för karlarna kom, innan vi hade hunnit ut ur stugan, å vi måste rusa i väg, å de hörde oss å sköto efter oss, å jag fick min del, å vi vek av från gångstigen å lät dom springa förbi, å när hundarna kom, brydde dom sig inte om oss utan skyndade i väg dit, där de' va' de' mesta bullret, å vi gingo i kanoten å rodde ut till flotten å va' räddade, å Jim va en fri man. Å allt de' där gjorde vi alldeles ensamma för oss själva! Va' inte de stiligt gjort, tant lilla?»
»Ja, men aldrig i levande livets dagar har jag då nâ'nsin hört maken till spektakel! Så att det var ni,
