uppskjutet, och domaren Thatcher förstod nog, huru han skulle ställa sig. Och vidare sade advokaten, att man allmänt trodde, att det skulle bli en ny process för att ta mig ifrån far min och få frun tillsatt till min förmyndare, och man trodde det skulle gå den här gången. Jag blev riktigt rädd, för jag hade inte lust att komma tillbaka till frun något mera och bli så instängd och silveriserad, som de kallade det. Och sedan tog gubben till att svära och banna, och han förbannade allting och varenda en, som han råkade tänka på, och sedan förbannade han dem allihopa en gång till igen för att vara säker på, att han inte hade farit om någon, och så tog han ett sista notvarp, förbannade alla i klump, däri inbegripet en hel mängd människor, som han inte kände namnet på en gång, varför han kallade dem »den och den vad han nu heter», när han kom till dem, och gick på hela raden utefter med sitt förbannande.
Det skulle roa honom, sade han, att få se frun få tag i mig. Han skulle vara på sin vakt, sade han, och om man försökte spela honom något spratt, kände han till ett ställe sex eller sju mil längre bort, där han kunde gömma mig och där kunde de söka mig tills de ruttnade, och de skulle inte finna mig ändå. Detta gjorde mig ganska orolig igen, men bara för en liten stund, för jag tänkte, att jag inte skulle stanna kvar, tills han fick tillfälle att göra det.
Gubben befallde mig gå ner till båten och ta upp de saker han hade haft med sig. Där fanns en femtiskålpundssäck med mjöl, en fläskskinka, ammunition och ett fyrkannskrus med whisky och en gammal bok och två tidningar till förladdning samt något tågvirke. Jag knogade upp med en börda och gick tillbaka och satte mig på framstammen av båten för att vila mig. Jag tänkte över allt, och jag funderade på att ta med mig bössan och några rep och ge mig av in i skogen, när
