»Nej, så ta mig katten, om jag de' gör, Jim.»
»Nå, jag tror er, Huck. Jag — jag har rymt!»
»Fy, Jim!»
»Ja, men kom ihåg, att ni sa', att ni inte skulle skvallra — ni vet att ni sa', att ni inte skulle skvallra, Huck»
»Ja, de' gjorde jag. Jag sa' att jag inte skulle de', å jag ska' stå fast vid mitt ord. Ta mig dalern, ska' jag inte de'. Folk må gärna få kalla mig för en usel abillionist och förakta mig för att jag håller mun — de' bryr jag mig inte om. Jag ska' inte tala om de', å tänker inte ens gå tillbaka dit. Så låt mig veta allt nu, hur de' har gått till.»
»Jo, ser ni, de va' på de' här viset. Gamla fröken — fröken Watson menar jag — hon hacka på mig beständigt och behandla' mig hårt, men hon sa' alltid att hon aldrig skulle sälja mig ner till Orleans. Men jag märkte, att de” va' en slavhandlare, som mycke' strök omkring i närheten av gården, och jag börja' bli orolig. Och så en kväll mycke' sent smög jag mig till dörren, och den va' inte riktigt stängd, och jag hörde gamla fröken säga till frun, att hon tänkte sälja mig ner till Orleans; hon ville inte göra de', men hon va' bjuden åtta hundra dollars för mig, och de' va' en så stor massa pengar, att hon inte kunde stå emot. Frun försökte förmå henne att låta bli, men jag vänta' inte för att få höra resten. Jag gav mig i väg som en blixt.
»Jag sprang allt va' jag orka' utför kullen och tänkte stjäla en båt vid stranden nå'nstans ovanför sta'n, men de' va' för mycke' folk i rörelse än, så jag gömde mig i de' gamla rucklet till tunnbindarskjul på stranden å vänta', tills alla gått sin väg. Å där va' jag hela natten, för där va' alltid någon i närheten beständigt. Så där omkring sex på mårron börja' båtar gå förbi, å så där omkring åtta eller nio tala' de om på varenda båt, som gick förbi, hur eran far kommit in till sta'n å sagt, att ni va' mördad. Å de sista båtarna va' fulla av herrar
