»Jo, som jag tycker, ska' vi snoka omkring här å ta reda på alla småsaker, som vi kan ha gått förbi i hytterna, å så ge vi oss i väg till lands å gömmer hela konkarongen. Sedan vänta vi bara, för jag tror, att de inte kommer att dröja mer än två timmar, innan de' här vraket bryts sönder å sköljes bort av floden. Begriper du nu? Han kommer att drunkna, å har ingen annan än sig själv att klandra för de'. De' tycker jag ä' bra mycket bättre än att skjuta honom. Jag har inte mycke' lust att ta livet av en människa, om jag kan slippa — de' ä' inte klokt, de' ä' inte moraliskt. Har jag inte rätt?»
»Jo — du har nog kanske de'. Men tänk om båten inte bryts sönder och sjunker?»
»Åh, vi kan väl åtminstone vänta ett par timmar å si efter, huru de' går — eller hur'?»
»Nå, så kör då! Kom gå vi!»
De avlägsnade sig, och jag smög mig ut, badande i kallsvett, och kravlade mig föröver. Det var alldeles beckmörkt där, men jag sade med ett slags hes viskning! »Jim!» och han svarade alldeles bredvid mig med ett slags stönande, och jag sade:
»Raska på, Jim! Här ä' inte tid att stöna och jämra sig, de' ä' ett band av mördare där inne, å om vi inte få tag i deras båt å sätter den i drift uför floden, så de skurkarna inte kan komma bort från vraket, kommer en av dom att råka illa ut. Men om vi finna deras båt, kan vi laga så, att dom råkar illa ut allihopa — för då ska' fiskalen knipa dom. Fort — skynda dig! Jag ska' leta på babords sida å du på styrbords. Börja vid flotten, och…»
»O, Huck, o, Huck! Flotten! Den finns inte här — den har slitit sig lös och farit sin väg! Jo, nu står vi här vackert!»
