som ett löst hugskott; någon som helst verklig grund för detta påstående är icke anförd och lärer icke heller kunna förebringas.
Från 1600-talet är ännu att citera ett ställe hos S. Krook, Swenskt åg Runskt Calendarium (1690). I hans »Förklarning öfwer Figurerna på Runestafwen» läses vid den 13 januari: »Vpwända hornet eller toma tunnan wid 20. dag Jul betyder nu ey mera dricka wara igen att giöra sig lustig med: ty Knut kiörer Julen ut.»
Trots de grundlösa påståenden, genom hvilka både Verelius och Rudbeck själfva minskat sin trovärdighet i förevarande fall, torde dock af de anförda ställena, särskildt af Verelii noggranna beskrifning af seden med julagalten framgå, att det på deras tid var ett stadgadt bruk att räkna den 13 januari som julens sista dag i de delar af Sverige, som voro dem närmare bekanta; likaså torde talesättet »Knut kör julen ut i samma trakter hafva lefvat på folkmunnen och afsett tjugondagen. Men å andra sidan synes det högst sannolikt, att det till stor del varit dessa mäns auktoritet, som förmått almanackornas utgifvare att, med förkastande af det gamla namnet Hilarius, förena sig om Knut på den 13 januari. Och det är icke otänkbart, att detta i sin ordning påverkat folkseden i den riktningen, att tjugondagen allt allmännare kommit att betraktas som julens sista dag.
Knutsdagen och julfriden.
Af
Nat. Beckman.
Sedan lektor Arvid Lindhagen meddelat mig att han sysslade med en del frågor rörande Knutsdagen, blef det rätt snart klart för oss båda, att i dess historia föreställningen om Knut, som »kör julen ut» spelat en viktig roll, och att således frågan om Knutsdagens placering borde ses i sammanhang med frågan om julfridens varaktighet under olika tider. Närmast för att ställa dem till Lindhagens disposition gjorde jag några anteckningar rörande sådant
