beundrare af denna lag, men nog finner jag det högeligen vanvördigt mot 1814 års män att hos dem förutsätta så dåliga, afsigter och så försåtliga ordvändningar i den af dem antagna regeringsformen.
Den, som ar fri från partisyften och som är utrustad med en redbar karakter, kan icke genom något slags tolkning i Grundloven upptäcka den minsta afsigt att göra riksrätten till en politisk jury, användbar i ett politiskt partis hand emot konungen och olika tänkande. Han är endast och allenast en brottmålsdomstol, i frågor om statsrådens, riksdagsmäns eller Høiesteretsledamöters, såsom sådana, förbrytelser. Det är, såsom vi förut yttrat, icke ett brott att biträda konungens beslut, att icke antaga ett grundlagsändring förslag. En riksrätt, som upptager åtal mot och dömer statsråd för att derigenom för framtiden hindra eller inskränka konungens grundlagsenliga rätt, den har gått utom sin behörighet och är under ett sådant sysslande icke en riksrätt. Dess dom är en nullitet. Kommer dertill, att domen åstadkommes endast genom den illitterata, politiserande stortingspluraliteten eller, så att säga, den åklagande parten sjelf och emot de lagkunnige ledamöternes meningar och protester, så blifver domen en absurditet i
