dittills erfarit. Förvirrad af det djupa mörkret omkring sig, visste han icke hvarthän han skulle vända sig. De uppväckta fängelsekamraterna fortforo att utösa sina förbannelser mot den som varit nog skurkaktig att störa deras ljufva sömn.
Gustaf Blom trefvade omkring sig för att finna en plats, der han kunde sätta sig. Han hade genom kastellanens lykta blifvit upplyst om att i rummet fanns en ledig bänk vid en vägg, men i mörkret kunde han icke så snart hitta rätt på denna hviloplats. Under det han letade, kom han att vidröra den ena britsen och erhöll till vedergällning för denna djerfhet tillfälle att göra bekantskap med en grof sko, hvilken med omild häftighet tangerade hans ena ben. Han försmådde att beklaga sig, fastän smärtan aftvang honom ett ofrivilligt utrop.
— Jag tror han gnäller? — hördes en grof och obehaglig röst från britsen. — Hvad är det för en gris?
— Ah, det är väl någon morsgris, som varit ute på egen hand på söndagsaftonen och ej hittat hem — rosslade en annan stämma.
Det värda sällskapet belönade talaren med enhälligt bifall, som skallade så vedervärdigt i den qvafva hålan, att Gustaf Blom höll för begge öronen och lutade sig mot dörren, der han åter fattat posto fast besluten att icke svara på hvarken frågor eller skymford från det gemena kamratskapet.
Interpellationerna fortforo ännu en stund, blandade med stickord och vidrigt skämt. Derefter började de småningom aftaga, och så föllo britsernas innehafvare åter i sömn, lemnande Gustaf Blom frihet att sysselsätta sig med sina egna tankar.
Han hade slutligen hittat rätt på den sökta
