befria den oskyldige arrestanten; men nog trodde han likväl, att Max Keller skulle företaga något verksamt, ty nämnde kontorist var visserligen en ganska lättsinnig ung man, hvilken förstörde mycket pengar och kostade på sig ridturer samt mycket mer hvarenda söndag, men detta hindrade honom likväl icke att vara en trofast vän och högst hjelpsam kamrat, på hvilken Gustaf Blom ansåg sig kunna fullkomligt lita och som otvifvelaktigt ej skulle komma det förtroendet på skam.
Max Keller skulle alltså befria Gustaf Blom, om ej förr, dock ganska säkert påföljande morgon, så snart solen kastade sina första strålar på de höga gaflarne vid Grosse Neumarkt.
Betraktelserna började, som man finner, att midtuti det becksvarta mörkret antaga ljusare och gladare beskaffenhet. Då erinrade Gustaf Blom sig plötsligen, att egentliga orsaken till hans arresterande var kanske icke så mycket hans ofrivilliga deltagande i uppträdet på Hamburger Berg, utan fastmer den omständighet, att polismannen upptäckt det Gustaf Blom var samma person, som för ett år sedan förlorat sin hatt vid en »afsides landningsplats, uti en mörk gränd vid en af de mindre kanalerna.»
Skulle han vara misstänkt för något obehörigt, som stod i samband med den afsides landningsplatsen och den mörka gränden? Detta föreföll Gustaf Blom högst besynnerligt. Men han kunde icke frigöra sig från all oro i det afseendet.
Dock, tänkte han åter och flyttade hufvudet på den obeqväma kudden, den hårda kalkväggen, skulle det verkligen vara af ej så ringa interesse att
