gick i spetsen för en hel mängd glada och eleganta dårskaper.
— Om vi skulle taga några dussin »natives» till? — sporde hr Unbescheiden, vändande sig till Max Keller.
Den tillfrågade kunde ej annat än svara ja, och en af de uppmärksamma uppassarne, som med sina bästa omsorger sörjde för gästernas bästa, erhöll en vink om förstärkning i antalet af de lätta trupper, som kallas »natives», med åtföljande artilleri af några flaskor vin, af hvilka hr Barwasser erhöll dubbel ration för sin del.
— Herrarne hafva väl hört talas om att gerningsmannen till det ohyggliga brottet vid Kloster Thor förliden sommar nu ändtligen blifvit upptäckt, — sade hr Schnepfenthal och smackade helt förnöjdt, sedan han tömt ett nytt glas Markobrunner.
— Hvad säger ni, hr Schnepfenthal? — frågade de öfriga af sällskapet och höllo fram sina glas för att låta hr Schrollenstein åter fylla i dem.
— Jo, brottslingen vid Kloster Thor är ändtligen upptäckt.
— Verkligen?
— Det förvånar mig att ni icke hört talas derom. Det var samtalsämnet på börsen i dag.
— Efter undersökningen i fjol trodde man sig kunna antaga, att den brottslige undflytt på ett fartyg, som samma natt lyftade ankar vid Steinwerder och seglade till Amerika. Det sades till och med att det var en utländing, en eller kanske ett par.
— Utländing lärer han verkligen vara, men han seglade ingalunda till Amerika. Nu är han fast. Vet ni huru han blef upptäckt?
