Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
166

han såg helt underligt förlägen ut. Det märkte både herr Wulff och herr Krull.

— Den saken tyckes förvåna er på det högsta, — fortsatte den sistnämnde. — Den har förvånat äfven oss, det kan jag säga er, Max Keller. Vi hafva ju alltid ansett Ascher Lazarus för en ärlig man, och han har ju en dotter, som är en utmärkt skådespelerska? Men Ascher Lazarus är sannolikt också oskyldig.

— Utan tvifvel! — inföll Max Keller något häftigt.

— Det är också vår tanke, — sade herr Wulff, som i sin ordning tog till ordet, — men det är ledsamt att vår vän Lazarus befunnits innehafva den der ringen. Hvad som dock skall förvåna er ännu mer, min käre Keller, och som slagit oss sjelfva med häpnad, är att vår trogne och påpasslige grobian, Peter Kühn, lärer vara den som pantsatt eller sålt ringen till Ascher Lazarus.

— Huru vet man det? — inföll Max Keller åter lika häftigt.

Huru man kommit underfund dermed, kunna vi ej med säkerhet uppgifva, men visst är att man öppet talar derom. Sannolikt har Ascher Lazarus sjelf erkänt saken, då ringen påträffats hos honom. Det är mycket mystiskt, alltsammans.

— Högst mystiskt! — bekräftade herr Krull.

— Jag måste tala med Peter Kühn, — sade Max Keller, mer för sig sjelf, än talande till kamraterna.

— Ni har inflytande öfver honom, Max Keller, det veta vi. Begagna det till vår stackars kamrats bästa. Förmå Peter Kühn att öppet erkänna huru