honom der på bästa sätt, låter honom hvila sig huru många dagar som helst, och när polacken går sin väg, hvilket kanske icke blir så snart, utrustar Ascher Lazarus honom på det frikostigaste med pengar och andra förnödenheter. Och kollektören afvisar ej heller de behöfvande af andra trosbekännelser.
— Huru vet du detta, kära Elise? — sporde fadern med uttryck af misstroende. — Det är väl Sarah, komediantskan, som berättat dessa vackra saker om sin far.
— Nej, det är icke Sarah, oaktadt jag skulle tro äfven henne, om hon sade det. Arma Sarah! Hon är fördrifven från sin faders hus, men en tröst är att hon för hvarje dag stiger i publikens gunst och för hvarje dag utvecklar sig alltmer inom den sanna konsten ... Det är icke Sarah, min far, som talat om Ascher Lazarus, utan ...
Elise hejdade sig och rodnade, hvilket dock icke bemärktes af fadern, som tycktes hafva kommit in i en annan tankegång.
— Den oförskämde Ascher Lazarus, som ännu vågar skryta med att hans farfar är den egentliga grundläggaren af denna stora och aktade firma! — mumlade Johann Gottschalk Schmidt för sig sjelf. — Liksom Caspar Schmidt icke sjelf varit i stånd att lägga grunden till ett stort handelshus! ...
Chefen tålde icke ringaste fläck, icke ringaste misstanke om en fläck på den gamla, med rätta så högt aktade firman, och en förbindelse med hvad han i sitt högmod kallade »judepacket» ansåg han såsom en sådan fläck. En inblandning uti en kriminalprocess var också en fläck, fastän saken icke
