Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14

sin åsigt, hvilken deremot alldeles öfverensstämde med böckerna.

Det var en ganska egendomlig scen. Den store herr Schmidt — ty han var storväxt, fet och nästan imponerande genom sin kroppsyta, – den store herr Schmidt, sade jag, blef allt högljuddare och hans ansigtsfärg öfvergick från den ena röda skiftningen till den andra, i ständigt stigande kolorit. Han tycktes icke vilja taga räson. Den lille magre och bleke herr Blom stod lika lugn och blygsam, nästan rädd, tyckte jag, men höll fast vid sin åsigt, och det var den åsigten, som öfverensstämde med mitt bästa, hvarför gamle herr Blom ännu ytterligare intresserade mig.

Slutligen gick herr Schmidts humör lika decrescendo som det förut gått crescendo och han fann sig vara af alldeles samma mening, som herr Blom, hvilket icke tycktes det ringaste öfverraska den sistnämnde, som då bockade sig djupt, för chefen nämligen, och gaf mig ett nästan omärkligt helsningstecken med hufvudet, hvarefter han smög sig in i sitt lilla kyffe och der åter försvann bakom folianterna. Man såg sedan blott huru de kolossala bladen då och då vände sig majestätiskt i den högtidliga hufvudboken, och man kunde förstå att det var någon mensklig kraft, som satte dem i rörelse. Jag visste redan att denna kraft utgick från herr Blom, min landsman, och jag började ana att det kunde vara en ganska stor kraft, så klen och oansenlig gubben än såg ut.

En annan dag satt jag vid middagsbordet på restaurationen i Zingg’s Hotel. Jag åt en delikat »Ochsenmürbebraten» och bredvid mig satt herr