herr Krull samt sedan i ordningsföljd alla de andra kamraterna, hvarför man, för att godtgöra denna försummelse, ropade en hel mängd nya »lebe hoch» för herr Blom.
Men när denna hyllningsgärd var lyckligt afslutad, sjönk månen bakom det höga Kösterberg, och utanför »Fährhaus» blef det temligen mörkt, hvarför man åter upptog det gamla diskussionsämnet, huruvida man skulle stanna öfver natten der man var eller begifva sig till Hamburg, och den diskussionen fortgick till dess solen steg upp öfver Dockenhudes trädtoppar, då sällskapet enhälligt fattade det beslutet, att stanna qvar.
Och så kom herr Grünbein, den till mogna år komne, allvarlige och förståndige herr Grünbein, firmans förste korrespondent och prokurist, och föreslog att hela sällskapet skulle till fots begifva sig till »Jacobs» för att der frukostera.
I muntert tåg bar det af, förbi Dockenhude och nedåt dalen till Mühlenberg, den lilla byn, der Hugo Grotius en gång fann en tillflyktsort och som nu är bebodd nästan uteslutande af sjöfolk, men i hvars grannskap man finner mången praktfull villa, der Hamburgs och Altonas köpmän hvila ut efter allt det myckna »Geschäft», som sysselsätter dem för öfrigt.
Så gick det åter uppför skogbeväxta höjder, från hvars yttre kant man såg öfver långa sträckor af Elbe, och man anlände till byn Nienstädten. Våra fotvandrare började nu möta den ena vagnen efter den andra med söndagsglada hamburgare och altonabor, som begåfvo sig till Blankenese att fira hvilodagen. En och annan stannade i Nienstädten,
