fru senatorskan Kratzensteins eget hus deribland snart inbegripet. Men det måste anmärkas, att han blott sällan dansade med fröken Elise Schmidt, hvaröfver man hörde mången förvåna sig, till och med då det gafs en lysande bal hos Johann Gottschalk Schmidt, något som dock ej ofta inträffade.
Den rike köpmannen vid Alter Wandrahm fortfor att lefva på sitt gamla, enkla sätt, men gaf dock, synnerligen för sin dotters och sin brorsons skull, sade han, ett par festliga tillställningar under vintern, då det tillgick på samma lysande vis, som uti de öfrige rika köpmanshusen.
Herr Grünbein fortfor att vara husets prokurist, fastän Wilhelm Schmidt var upptagen till medlem af firman, hvilket icke orsakade någon rubbning för öfrigt uti den gamla arbetsordningen. Om hr Grünbein grämde sig öfver en felslagen förhoppning, visade han det likväl icke, och de öfrige kontoristerna, som någon gång samtalade derom, kommo alltid öfverens om att man omöjligt kunde bestämma huruvida prokuristen hade hyst några förhoppningar eller icke, liksom det var omöjligt, att veta om han erfarit några känslor af vanlig mensklig natur. Han var en »famos» arbetare vid pulpeten, det var allt hvad man med säkerhet kände, och det var också nog vid Alter Wandrahm.
Herr Krull och herr Wulff erkände att Gustaf Blom också var »famos» i samma afseende, men de skakade betänksamt på hufvudet åt hans framgångar i sällskapsverlden, liksom åt hans eleganta ungkarlsvåning vid Admiralitätstrasse.
Gustaf Blom bekymrade sig föga om herr Wulffs och herr Krulls betänksamma hufvudskakningar.
