att förverkliga sina drömmar. Hvad skulle han för öfrigt blifva? För militärväsendet kände han ingen håg. Då för tiden funnos inga jernvägar i Sverige, och till andra praktiska yrken kunde en den tidens student omöjligt vända sig. Att stanna i Upsala såsom lärd vore ej heller så lockande, och dessutom tog det så mycken tid att blifva lärd. Det går så mycken tid bort i onödan, brukade Gustaf Blom säga, om någon uppmanade honom att taga filosofiska graden. Alltså tog han sin embetsexamen, som just icke tog bort så mycken tid från framtidsdrömmarne. Då han lemnade Upsala och från ångbåtens däck nickade sitt farväl åt domkyrkan, slottet och »Förderfvet», sved det i hjertat på honom, åtminstone för en stund, ty då kände han att den egentliga ungdomstiden verkligen var förbi. Den låg qvar der borta bakom Ågatans lummiga träd, och den skulle aldrig skynda efter honom eller ila före honom till nya ställen. Men så mycket närmare hade han ju då till förhoppningarnes realiserande. Och han förde med sig kolossala förhoppningar af allahanda slag.
Det var också ungefär det enda han egde. Sjelf ansåg han sig naturligtvis ofantligt rik, så mycket mer som han hade nära femtio riksdaler i kontanter, samma dag han skref in sig i »finansen», och den summan räckte nästan ända till dess han hunnit skrifva in sig i tio andra verk. Då var han välbestäld »kunglig sekter» utan en enda skilling i fickan. Hans föräldrar voro döda och af slägtingar hade han ingen enda, så vidt han kunde veta. Det är en gammal historia, en mycket gammal, vid hvilken vi icke behöfva uppehålla oss, och den
