vattnet. Det var svårt att kunna urskilja något annat än vågornas sqvalpande rörelser, men man tyckte sig se huru vattnet i hvarje ögonblick steg högre upp mot bron.
Nödropen fortforo, men hördes på temligt afstånd, långt upp i den »Fleth», som flöt ut under bryggan, der de spejande befunno sig.
— Det är sannolikt några »Flethenkieker», som glömt sig qvar i kanalen och öfverraskats af det hastigt stigande vattnet, — sade herr Grünbein och ansträngde sina ögon för att skåda igenom det tjocka mörkret.
»Flethenkieker» är det hamburgska namnet på de lumpsamlare, som stryka omkring vid kanalerna och under ebbtiden, då dessa till större delen äro uttorkade, begifva sig ned på kanalens botten för att söka efter föremål, som tappats i vattnet. Det är ett ohelsosamt och ofta farligt yrke, som blott undantagsvis kan gifva något rikare utbyte och också derföre idkas endast af det uslaste slödder.
— Vi måste försöka att komma dem till undsättning, — menade Gustaf Blom.
— Som ni vill, herr Blom, — sade herr Wulff, — fastän det blir en kinkig affär.
— En »Flethenkieker» förtjenar knappt att vi våga lifvet för honom, — förklarade herr Krull; men han var beredvillig att göra hvad möjligt var, och deruti instämde sjelfva herr Grünbein.
Vid en landningstrappa nedanför bryggan lågo några båtar. De voro fastgjorda, men med någon ansträngning lyckades man lösgöra en af dem. Alla fyra kontoristerna togo plats i båten, som utan
