Gustaf Blom och uppmanade kamraterna att söka fasthålla den andra båten.
Uppmaningen kom redan för sent, ty båten hade åter aflägsnat sig, såsom Gustaf Blom tyckte dock i riktningen åt den plats, hvarifrån nödropen kommo.
Plötsligen blef det ljust på kanalens vatten. Från ett af de närliggande husen, en stor magasinsbyggnad, syntes ett par lyktor uti en öppen port eller stor lucka, hvilken genom vattnets stigande befann sig ända invid kanalens yta. Lyktorna höllos af tvänne karlar, som lutade sig öfver vattnet för att upptäcka hvarifrån nödropen kommo.
På något afstånd från den öppning, i hvilken karlarne visade sig, syntes, belyst af lyktskenet, en grupp, bestående af en qvinna och två barn, som klämde sig med förtviflans styrka fast vid ett par pålar, under det vattnet med hvarje ögonblick steg allt högre upp på pålarna och inom kort skulle helt och hållet betäcka dem. Det var från denna grupp, som nödropen utgingo. När lyktskenet föll på de i dödsångest kämpande, blefvo ropen ännu starkare, under det hoppet om att ändtligen blifva hjelpta lifvade deras krafter att icke släppa de våta, med slipprig mossa beklädda pålarna.
Karlarne i magasinshuset kunde icke komma de nödställda till undsättning, men de ropade åt dem att blott försöka hålla sig fast. Gustaf Blom som med en gammal plankstump vrickade fram båten, förenade sina rop med de nyssnämndas och styrde rakt på de murkna pålarna. En annan farkost gjorde ännu ifrigare bemödanden. Det var tydligen den som nyss förut stött samman med våra vänners båt, och i ljusskenet igenkände dessa
