Gustaf Blom upp i huset. Lågorna fräste omkring honom. De förkolnade trossbottnarna svigtade under hans brådskande steg. Röken omhvärfde honom på alla sidor ...
Få ögonblick derefter befunno sig fröken Elise och Sarah Lazarus, den berömda sångerskan, på gatan utom all fara, men kort derpå störtade huset samman.
— Min dotter, min dotter! — utropade Ascher Lazarus i vild glädje och tryckte den medvetslösa Sarah till sitt bröst. — Du Israels Gud vare lofvad! Och ni, fröken Elise, är ju också oskadad? Men hvar är herr Blom?
Gustaf Blom hade, sedan han med öfvermensklig ansträngning lyckats rädda de unga fruntimren, åter skyndat in i huset, sannolikt för att söka frälsa den rusiga skaran i källaren, men i samma ögonblick störtade huset samman. Det var allt hvad man visste.
Fröken Elise fördes sanslös hem till Alter Wandrahm, och Johann Gottschalk Schmidt, som erfor att han hade sin kontorist, herr Blom, att tacka för sin dotters räddning, fann det verkligen ledsamt att den unge mannen skulle hafva omkommit, så mycket mera som herr Blom blifvit en riktigt »famos» handhafvare af de nordiska affärerna; men firmans chef förklarade, att han skulle kosta på herr Blom en rätt vacker grafvård, ehuru hans döda kropp väl aldrig påträffades, och att grafvården skulle föras på årets »Unkosten-Conto».
— Det är rätt vackert af herr Schmidt, — sade herr Krull, när herr Grünbein berättade principalens frikostiga beslut.
