tyckte processionen vara oändlig, men när den ändtligen tog slut, stirrade han ännu en god stund framför sig, såsom såg han den oupphörligt passera. När han slutligen hunnit hämta sig från den öfverraskning, som synen tycktes hafva orsakat honom, skakade han med sorgsen uppsyn på hufvudet och utbrast:
— Det var alltså åt Wilhelm Schmidt jag räddade Elise!
Men derefter tillade han, liksom ångrande detta första ofrivilliga utrop:
— Hon är dock räddad och kanske hon blir lycklig. Hvad har jag väl för anspråk? Dessutom visste ingen i firman, att jag lefde. Jag visste det ju icke sjelf, förrän för få dagar sedan.
Han hade gått i riktningen åt Alter Wandrahm, men nu vände han sina steg åt annat håll.
— Hvad skall jag nu göra i det gamla kära huset, der jag i mina oförståndiga drömmar tänkte mig en lycklig framtid? — Det djupaste vemod stod skildradt i hans bleka anlete.
Peter Kühn och hans rusiga kamrater hade, då det brinnande huset störtade tillhopa, funnit döden mellan vinfaten i källaren, men Gustaf Blom, hvilken åter skyndat in i huset för att ännu en gång söka förmå den vilda skaran att fly och vid katastrofen befann sig i förstugan, blef efter ett par timmar framdragen ur ruinerna. Han ansågs i början såsom död, men, lyckligtvis innan det blef för sent, upptäcktes det att han på ett högst underbart sätt undgått att krossas af de nedstörtande stenarne och brinnande bjelkarne.
I den förskräckliga villervalla, som rådde under och närmast efter branden tog man ingen reda
